Stockholm känns lika välbekant som när jag för många år sen bodde där permanent. Men vi är mer vänner nu än då. Nu behöver jag inte längre fundera på om jag egentligen är den där storstadstjejen som jag alltid trott fast det sen visar sig att en panikartad hemlängtan är mycket större. Nu njuter jag istället av det tillfälliga besöket och störs inte av att behöva trängas på en sommarvarm tunnelbana.
Jag tillbringar två dagar i den lite finare skobutiken med fotriktiga skor i mjukt väldoftande skinn och glädjs åt att jag till min förvåning klarar av att sälja fler än både ett och två par av de dyra skorna till samma person. Jag inser också att mina höga klackar inte fungerar att klättra på stegar med mellan de höga lagerhyllorna så för personalpris köper jag ett par av de dyra sandalerna som jag annars aldrig skulle lägga så mycket pengar på. Mina fötter sjunger av glädje resten av dagen efter att jag låtit de få glida ner mellan de mjuka skinnremmarna.
Jag sätter mig på tåget hem och kan börja räkna ner tills jag få se min älskling igen. Vi har bestämt att vi ska välkomna helgen med att äta på restaurang ihop så jag stillar bara den värsta hungern med ett litet mellanmål. Äntligen kan jag pusta ut och låta allt jag lärt mig under de två senaste dagarna sjunka in och landa ordentligt. Jag är glad för dagarna i stora staden men ännu mer glad över att jag är på väg hem igen. Hem till min älskling.
Han hämtar mig på stationen och efter en snabb dusch hos honom tar vi varandra i hand och promenerar till golfrestaurangen som ligger alldeles i närheten av där han bor. Jag njuter av den goda maten, njuter av att få ta ett glas vin men mest njuter jag av hans sällskap. Av att få ha honom nära och prata om dagarna jag haft. Njuter av att vi sitter helt själva i en restaurang för med honom vid min sida behöver jag inget annat sällskap. Och när vi några timmar senare går över den dimmtäckta golfbanan på vägen hem lägger han sin arm om mina axlar och värmer mig i den kylfuktiga sommarkvällen. Jag vill pussa på honom hela tiden och stoppar ner min hand i hans bakficka och så slår det mig... Tänk... här går jag... med min pojkvän, som jag älskar över allt annat och ibland kommer det sådana ögonblick då jag inte riktigt fattar att det faktiskt är sant. Det finns inte riktigt ord för hur lycklig det gör mig.
Så lämnar jag honom på jobbet och jag själv gör mig i ordning för ännu en kväll och natt med jobb på krogen. Inte för att jag längre behöver jobba extra utan mer för att vara snäll. Men jag känner i hela min värkande kropp efter några timmar av serverande att det är dags att lägga det där bakom mig för ett tag. Jag kommer varken att orka eller att hinna nu när jag åter igen har ett riktigt jobb. Jag står ut de där sista timmarna som inte slutar förens flera timmar efter midnatt bara för att jag vet att jag snart inte behöver hälla upp en endaste öl mer eller blanda en endaste drink till..
Hoppas ni alla haft en fin helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar