Att inte sväva lika lätt

Jag svävar oftast ganska lätt numera. En bit ovanför marken liksom uppburen av allt det där som gör mig lycklig och glad. Av all den där kärleken som jag fortfarande så starkt känner i mitt bröst. Den där kärleken som ska göra att man överlever allt. Jag hoppas och vill att det ska vara så. Men är det så?

Jag har överlevt så mycket som känts jobbigt och tungt. Gått genom eldar som gett mig både sveda och värk. Jag har kämpat hårt för det jag så gärna ha velat ha och aldrig någonsin under den där kämpiga tiden tappade jag min tro. Och jag sa ofta att om jag står där i slutet och fått det jag kämpat för så hårt... då är det värt varenda stund av smärta och sorg. Att vinna den kampen gjorde mig stark och det har jag nytta av nu.

Men det finns stunder då jag tvivlar och hjärtat känns tungt. Då det visar sig att det alltid finns en ny strid att ta och jag frågar mig om det är så att kärleken verkligen övervinner allt. 

Jag vill så gärna att hjärtat gör ont och jag är beredd att ta alla de där striderna stora som små. Men jag kommer aldrig själv att vinna den kampen hur mycket jag än kämpar och slåss. Och jag känner maktlösheten slita i min kropp och kan bara stå vid sidan och se på. Känner hur jag inte längre svävar lika lätt. Känner hur det tynger och bröstet känns tungt.

Lätta min börda så jag kan sväva igen...
Ensam klarar jag inte det här!