Om tiden som försvann

Och så gick första veckan som ny på jobbet och jag har liksom inte riktigt hunnit andas. Det är givetvis ett angenämnt problem när tiden går fort och man känner att tiden försvinner utan att man hinner blinka. Första veckan har bestått av kaos med lite av allting. Datorsystem som inte fungerar vilket gör att allt blir lidande. Leveranser som strulat och personal som varit sjuk och personalens barn har varit sjuka så den där lediga dagen jag skulle haft blev liksom inställd. 

Och jag känner att mycket blir lidande. Ingen träning denna veckan. Hemmet har bara fått fungera som garderob där jag susat in och ut bara för att byta kläder. Min älskling och jag har fått nån enstaka natt ihop och fast att vi tillbringat de få lediga timmarna i helgen ihop känner jag ändå att jag fortfarande saknar honom. Fast att jag är honom nära så kan jag ändå ibland känna att jag liksom inte får nog. Vet inte om det beror på att mitt kelbehov är lite större än hans. När jag tycker att han kan komma och krypa ner hos mig en stund till verkar han mer vara redo för att möta dagen med allt vad det innebär. Ni vet den där "eftergrejjen" vi tjejer så gärna vill ha... tja det är väl som sagt "manligt och kvinnligt".

Denna vecka hoppas jag det blir lite mer normalt på jobbet så att jag kan komma ifatt mig själv. Hinna träna, hinna pyssla hemma lite och i helgen hoppas jag på en del kvalitetstid med älsklingen. Jag är i alla fall laddad för en ny vecka och på torsdag är det dags för ännu en stockholmstripp.

Hoppas ni haft en bra helg!