Han är febervarm och har åkt hem tidigare från jobbet men tar sig ändå ut för att hämta upp mig. Jag har packat sova-borta-väskan och lagt ner kläder för mötet som jag ska på i Stockholm. Det kommer små saker i mellan. Sånt som inte betyder något för mig men som känns obekvämt för honom och det gör ont i mitt bröst att jag råkat göra saker som sårar. Men som alla gropar i vägen vi haft parera vi även det här lilla guppet. Och jag vill att han ska förstå hur hårt mitt hjärta slår av kärlek. Att inget skulle få mig att vackla eller vilja ta en annan väg. Jag vill gå vid hans sida och på något sätt hoppas jag att alla prövningar, stora som små bara stärker våra band. Så känner jag...
Jag kryper tätt intill hans febervarma kropp och stryker hans kind och jag undrar om han är medveten om hur mycket jag älskar allt med honom just där och då. Hur mjukt hans skägg är, hans doft, hur han sluter ögonen och hur hans hud känns under mina fingertoppar när jag för in handen under hans tröja. Jag vill ligga kvar där med honom. Ta hand om min lilla sjukling men jag måste gå upp och ge mig iväg men innan dess så gör jag kaffe och smörgåsar som vi äter ihop framför tv:n. Sen kör han mig till tåget och senare under dagen undrar jag om han tänker lika ofta på mig som jag tänker på honom. Han dyker ofta upp i mina tankar och jag blir varm i mitt bröst. Och när mötet är slut och jag sitter på tåget på vägen hem känner jag det igen. Den där känslan som är som sockerdricka i min kropp. Och jag vill att han ska veta så jag sänder honom ett sms...
*Jag är fortfarande lika förälskad i dig*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar