Små korn av guld

Det har gått en vecka sen jag var här sist och det är inte det att det inte finns något att skriva om. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska omformulera allt i ord. Det gör inget att regnet hela tiden faller ner för hos mig strålar solen i överflöd just nu. Han värmer mig, gör mig glad och allt känns så mycket lättare. Så mycket enklare och självklart precis som jag önskat i alla de där stunderna av sorg. Nu finns det bara solsken i allt som sker.

Och det gör inget att regnet hela tiden faller ner för vi har stunder som är som små korn av guld. När vi sitter ute i den kyliga kvällsvinden och skålar blir jag varm av hans blick. Jag ser på honom med värme i mitt bröst och känner en kärlek jag aldrig tidigare känt. Och jag är inte längre så rädd. När vi säger hejdå så vet jag ju att vi snart ses igen och längtan gör inte längre ont utan blir en bekräftelse på hur lycklig jag är.

Och jag kan leva på de där stunderna som är som små korn av guld. De där stunderna när vi förenas och han sätter mitt hjärta i brand. När jag ligger där nära och ser hur han njuter med sluten blick och när han tittar upp och möter min är det som han skjuter brinnande pilar i mitt bröst. 

Jag trodde aldrig jag skulle få känna så här. Trodde aldrig jag skulle älska någon på det sättet jag älskar nu. Och jag är tacksam för varenda liten stund vi får ihop. 

Min älskade fina, mitt allt...