Det har varit tyst här inne en hel vecka. Familjen har varit på besök och jag har ägnat mig helt åt att bara umgås med de jag håller närmast mitt hjärta.
Behovet finns där inte längre som förr. Att berätta om allt som händer här inne. Att ta bilder från varenda ögonblick. Jag sparar numera de där stunderna längst in i min egen lilla hårddisk där jag kan komma åt att plocka fram de där bilderna när jag vill och vart jag än befinner mig.
Men det har varit dagar med spring på stan i alla butiker. Kaffe i parken och grillning på min älsklings fina utegård där vi satt under tak i smattrande regn. Det blev en dag vid havet och en kväll på mysig uteservering. Vi har slappat i soffan med film och godismys. En god middag hemma hos finaste Azita och en fika på Mattias pittoreska kolonilott.
En underbar vecka med min fina familj helt enkelt.
Och snart är ledigheten slut. Och trots en hel del små guldkorn och en del ensamma stunder med min älskling känner jag ändå av ett sting av besvikelse över att känna att jag inte har fått nog med kvalitetstid ihop med honom bara vi två. Jag är glad över att ha en självständig och aktiv man som har ett eget liv med många aktiviteter men ibland... ibland önskar jag känna mig lite mer prioriterad än så.
Små besvikelser. Små löften som bryts. Inga stora saker som smärtar och gör ont utan som mer skaver lite grann. Inte av elakhet eller avsaknad av respekt. Bara av tankspriddhet och lite glömska ibland. Och kanske för att jag är kvinna och han är man...
Så de där dagarna av ledighet är snart slut. Och kanske är det skönt att det är så. Att få hitta tillbaka till rutiner och allt vanligt igen. Få tider att passa. Få ett ansvar att ta och att inte behöva fundera på hur timmarna ska fyllas. Och att inte behöva undra om jag kan få en stund av hans lediga tid eller om planeringen kommer att gå mig förbi...
Jag längtar efter vardag igen.
Och efter tid för bara oss två...
Och efter tid för bara oss två...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar