Det är månader sen. Snart har det gått ett år och minnena blir svagare ju längre tiden går. Aldrig kommer de att blekna helt för det var den värsta tiden i mitt liv men numera är det mer som svaga fragment än plågsamma bilder. Känslor som kan dyka upp i mitt inre för att liksom påminna mig om allt som gjorde ont. Och ibland... men bara ibland lyckas de haka sig fast men mer som en tanke än som en känsla. Det kommer alltid att komma sådana dagar. Igår var en sån...
Regntunga moln som svävar fram över en grå himmel och till slut släpper det. Regnet faller till marken och det är ungefär i den stunden det börja släppa taget igen och jag vågar andas. Jag mår bra nu. Jag är lycklig och det känns så skönt att få vara där med honom och hans fina pojkar. Och jag säger ingenting till honom om det som sitter fast i mitt bröst. Om den där känslan som egentligen är mer en tanke. Jag känner mig trygg med honom så jag behöver inte sätta ord på de där spökena som kommer på besök. För det är så sällan det händer så det behövs liksom inte ventileras. Jag låter de sitta där på min axel och väntar tålmodigt ut de tills de flyr av sig själva...
De skrämmer mig inte längre som då. Jag är mer rustad nu och behöver inte ens gå ut i strid. För ju mer man kämpar emot de där demonerna ju hårdare klamrar de sig fast. Det har jag lärt mig nu och jag vet att det inte behöver bli som då när jag föll igenom och trodde jag aldrig mer skulle ta mig upp. Jag är trygg nu. Vågar mer acceptera att det kommer sådana dagar ibland.
Det regnar idag också men i mitt bröst känner jag mig lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar