Jag befinner mig fortfarande inte där. Där det inte längre finns någon rädsla. Där jag kan våga låta hjärtat tala fritt, skrika och våga vara besvärligt. För såna dagar kommer alltid att finnas. Det hör ju liksom till.
Men det knyter sig i magen och oron gnager sig fast och gör mig liten och rädd. Och istället för att skrika och strida för min rätt blir jag ledsen och funderar på om jag har rätt att känna det jag gör.
Jag tycker inte om den rädslan gör mig till. Jag som förut var den som kunde bråka för bråkandets skull är nu den som helst vill krypa undan och be om ursäkt redan innan jag ens gjort fel.
Om jag blundar kanske det försvinner.
Nä, det är fortfarande där...
Jag vet att det med tiden kommer att gå över.
Att tryggheten kommer att ta över.
2 kommentarer:
Man har alltid rätt att känna det man gör, och man har alltid rätt att skrika om det gör ont. Men det är nog inte heller fel att tänka ett varv extra innan man talar, iallafall om man är så mycket känslomänniska som vi.
Och jag tror nog att han är där för att stanna nu.
Du har helt rätt vännen. Och jag försöker också att tänka och känna att han faktiskt är här för att stanna nu =)
Kram
Skicka en kommentar