Allt har sin tid...

I tre eller fyra timmar sitter jag och letar efter en resa. En resa som kan ta oss bort hemifrån där allt det där skavet finns. Alla de gånger vi reser bort ihop har vi det alltid så bra. Inget bråk. Bara massa kärlek och värme. Och det är väl det vi hoppas på även nu. Det och en massa sol eftersom den lyser med sin frånvaro här hemma och jag känner jag skulle behöva den för att fylla på med ny energi. Och så väntar han besked på jobbet. Det står mellan honom och en till och blir det av är det jobb direkt så vill vi åka någonstans är det några dagar bara att spela på. 

Idag har jag med blandade känslor mailat mina kunder och mina kollegor och sagt hejdå. Allt är klart nu så nu är det en okänd och lite skrämmande framtid jag går till mötes. Det andra jobbet har lagts på is så just nu vet jag ingenting. Men jag har ändå en bra känsla av att allt kommer lösa sig till slut. 

Jag springer varje dag. Försöker hitta tillbaka till den där formen jag en gång var. Träffar en PT ungefär en gång i veckan men det är svårt att ta mig tid till gymmet som jag borde. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och önskar resultaten kom fortare men som alla andra förändringar tar det tid. Måste det ta sån förbannad lång tid. 

Försöker ha lugn i sinnet och låta allt ta sin tid. Har hela sommaren på mig att få till allt det här...

Allt det här... det som ska vara mitt liv.

Hoppet är det sista som överge människan

Jag har bestämt mig för att köpa en moped för att kunna ta mig någonstans nu när det är som det är med mitt körkort. Så han åker och hämtar den samma kväll det där sista bråket är. Han vill överraska mig så han kör den hem till oss för att jag ska kunna provköra. Så meningen är att vi dagen efter sen ska åka ihop på mopeden in till stan kl åtta för då skriver vi kontrakt på nya lägenheten. Och efter det så kör vi och hämtar bilen och jag kör mopeden hem själv. Det är tre mil enkel väg. Men så blir det ju ett stort gräl på kvällen och han säger de där dumma sakerna jag skrev om. Jag blir ledsen och vi sover i skilda sovrum. Jag tror givetvis att han fortfarande kommer vara arg  och framför allt har jag ingen lust att sitta på en moped med honom vid den tiden på morgonen. 

Så jag ordnar skjuts med någon från byn in till stan. Då är han inte hemma för kl sex på morgonen hör jag honom starta mopeden och åker iväg. Men jag hinner gå hemifrån innan han kommer tillbaka. Han har givetvis åkt de där tre milen för att hämta bilen för han hade hört det skulle bli regn och ville jag skulle slippa det. Givetvis blir han superbesviken när han kommer hem med bilen och jag inte är hemma och jag vägrar svara när han ringer. Han tycker självklart att jag kunde sagt något när han sätter sig och åker tre mil på en moped kl sex på morgonen och nästan håller på att frysa ihjäl för min skull. Jag ursäktar mig ju givetvis med att hur skulle jag kunna veta det. Då säger han; Då känner inte du mig. 

Och det är väl kanske just därför som det alltid slutar med att vi på nåt sätt hittar nån slags lösning. Jag vet ju om den sidan hos honom och älskar honom just för det. Han har ett hjärta av guld. 

Det ursäktar inte de sakerna vi bråkar om och det gör jag klart för honom. Han blev ledsen när han läste mitt inlägg för jag bara ger min version och ja det är klart jag gör. Detta är min blogg och här skriver jag om hur JAG ser på saker och ting och hur JAG känner. 

Vi lyckas komma till sans. Säga förlåt. Prata igen som normala människor. Mitt problem är att jag är otroligt känslig och tar saker väldigt personligt. Framför allt när vi har det så här svajigt. Jag överanalysera och tar saker väldigt mycket mer negativt än vad jag kanske behöver. Men det är bara SÅ det är. Hans problem är att han vräker ur sig otroligt dumma saker när han är frustrerad. Saker som han egentligen kanske inte stör sig så hemskt mycket på normalt sett men i grälen kommer vissa saker upp till ytan. Och självklart ligger det en hel del sanning i det men att det är saker han normalt sett kan hantera. Som såna saker jag skrev om i förra inlägget. Vi har bråkat om sånt förr sen är det lugnt en period men så kommer det upp vid bråk. Och även om vi kan prata lugnt om det när vi kommit till sans och han förklara hur han känner och tänker är det ändå något som givetvis sitter kvar i mig långt efteråt. 

Det vi frågar oss hela tiden efter såna här händelser är... Vill vi fortsätta kämpa? Hur fortsätter vi kämpa? Och tydligen har vi inte nåt The rock bottom ännu utan lovar varandra att verkligen ge ALLT för att försöka fixa detta. Vill du det frågar han. Och jag får väl helt enkelt lita både på det vår terapeut säger att vi får ge det ett år och vår vilja att vi faktiskt vill leva ihop. Tvivlar jag? Absolut. Hoppas jag? Självklar. Hoppet är ju det sista som överge människan. 

Thunder

Troligtvis kommer jag ångra detta inlägg. Troligtvis kommer jag sen som vanligt att försvara hur det blev som det blev. Troligtvis kommer jag att känna annorlunda om någon dag och då känns detta avlägset. Men just nu är det en åskstorm i mitt inre. 

Jag vet ärligt talat inte om jag orkar mera. Jag vet inte om jag orkar att hela tiden ursäkta vårt beteende mot varandra med att vi mår dåligt båda två. Jag vet inte om jag längre orka härda ut denna stormen och vänta på att allt kommer ordna sig med tiden och med hjälp av terapi. Eller att det löser sig lite av sig själv när han får jobb och vi har flyttat och jag har jobb och allt jävelskap är över. Jag vet faktiskt inte alls om det kommer hjälpa ett jävla skit. 

Jag är trött på att ursäkta hans dåliga humör och hans konstiga idéer med att han har det jobbigt. Jag orkar inte hela tiden behöva ta massa skit för att han "stör" sig på sånt jag gör. Jag vill inte ha en pojkvän som tar bort mig från Instagram för att han inte klara av att se att jag lägger ut tre bilder på mig själv när jag gjort mig midsommarfin för att han är helt övertygad om att jag gör det bara för att få massa bekräftelse. Jag vill inte ha en pojkvän som skäller ut mig fullständigt för han tycker det är enormt störande att jag tittar på sociala medier i reklampauserna när man istället kan plocka in disk, lägga in en maskin tvätt eller nån annan syssla som han själv aldrig någonsin gjort under en reklampaus så länge jag vet. Jag få höra saker som att jag är 42 år men beter mig som en barnunge när jag håller på så. Att han själv kan sitta och spela nåt jävla Candy crusch i timmar är tydligen inte samma sak. 

Såna här saker gör mig otroligt ledsen för jag vet att jag inte är annorlunda än någon annan människa när det gäller dessa saker. Jag låter tom bli medvetet för att jag är rädd för hans nedvärderande kommentarer. Och när jag påpekar att han själv lägger ut bilder på sig själv och få till svar att det gör han bara för att jag gör det... då fundera jag verkligen vad problemet är. Varför gör man så? Är det ett sunt tänkande och agerande? Och han frågar mig hur gammal jag är?? 

Att behöva bråka om sånt här känns så otroligt onödigt och jag kan inte förstå hur en människa kan lägga så mycket energi på att störa sig på en sån sak. Han har INGENTING annat att gnälla på. Jag springer inte på krogen, jag flirtar inte med andra killar, jag sitter för det mesta hemma men det han stör sig på och har problem med är att jag lägger ut bilder på mig själv ibland och surfar runt istället för att alltid sitta med näsan in i tv:n vilket jag kan tycka är exakt samma sak. Och detta har vi bråkat om många gånger och så slutar det med att han tar tillbaka och säger att det inte alls gör nåt och att han ska sluta säga nåt. Men så kommer det tillbaks....

Jag har försökt att förklara att jag älskar bilder, att ta foto och redigera. Att jag tycker om att förmedla en känsla och att instagram är som ett fotoalbum där jag få utlopp för min kreativitet. Och ibland vill jag även dela bilder på mig själv.  Idag sa han; Jag fattar inte... du säger du är så fet o ful men ändå lägger du ut bilder på dig själv. Jag blev givetvis skitledsen vilket han inte alls kunde förstå men jag försökte förklara att just därför kanske man ibland lägger ut nån bild just när man faktiskt känner sig fin. Det han inte förstår är varför jag måste dela det med andra när jag har en sambo. Det gör man ju bara om man vill ha bekräftelse och det ska man ju absolut inte behöva få av nån annan än den man lever ihop med. 

Spelar ingen roll hur mycket vi bråkar. Vi kommer aldrig kunna mötas i det och jag kommer alltid känna mig hämmad. Jag kommer aldrig kunna få honom att förstå hur jag känner och tänker i det. Aldrig... Och det gör att jag fundera på om vi någonsin kommer lösa detta. 

Midsommarvemod

Midsommar är en sådan där högtid då allt ska vara så jävla bra, supertrevligt, vädret ska vara perfekt och maten och sällskapet ska vara i toppklass. Det blir sällan så och därför vill jag oftast bara den dagen ska vara över. Vår midsommar var ok. Halva dagen bra väder, både trevligt och mindre trevligt sällskap. Maten var god och både jag och älsklingen tog det otroligt lugnt med drickat. Vi har egentligen nolltolerans båda två på inrådan av vår terapeut men vi är vuxna människor och känner vi för att ta ett glas vin till maten vid festliga tillfällen så gör vi det. Så länge det stannar vid det känns det ok. Men jag önskar ändå idag att jag lät bli helt för trots att jag inte ens var berusad hade jag huvudvärk idag. Inte värt det. 

Det känns så förbannat vemodigt just nu. Jag kan inte riktigt njuta av vår idyll och hur otroligt vackert och mysigt det är här på sommaren. Jag tänker BARA på att vi måste flytta. Vi har fått lägenheten vi så gärna ville ha så första september flytta vi in i vår fina vindsvåning i stan. Men som sagt... jag kan inte riktigt känna den där överväldigande glädjen. Det kanske kommer. 

Hoppas ni haft en fin midsommar...

Tillsammans

Vi skulle försöka åka utomlands nu. Vi har kollat resor som besatt men nu börjar priserna gå upp igen så vi satte det på paus en stund. Och min ångest kommer krypande som ett brev på posten. Tänk om jag får mina panikattacker igen som sist vi var utomlands? Tänk om jag förstör resan med mitt dåliga mående? Är det inte lika bra jag börjar med mina piller igen så jag är lite stabil? 

Jag hatar piller. Vill inte knapra piller för att bota en ångest som jag själv skapar i mitt eget huvud innan den ens finns. Jag började och har tagit två tabletter i två dagar. Idag var vi på terapin och jag fick ur mig min oro. Och jag fick det svar jag ville ha. Sluta genast. Du kan klara dig utan tabletter och vi ska fixa detta också om du bara vill. 

Jag vet att det går. Jag har bara aldrig jobbat tillräckligt hårt för att nå den inre ron. 

Tillsammans ska vi börja med avslappning, meditation, yoga och annat som bara är bra för själen. Vi har lovat att göra ett program varje dag tillsammans eller själva bara det blir gjort. Och det känns bra. Jag har alltid velat gå ner mer på djupet och jobba med mig själv och nu finns all tid till det. Jag vill pröva på yoga på riktigt. 

Det är jobbigt. Vi bråkar och bli sams. Jag tvivlar mellan varven men tappar aldrig helt hoppet på att detta går att lösa. Och jag tror att om vi har ett gemensamt mål och tar oss framåt tillsammans mot det så kommer det gå lättare. Så att göra såna här övningar tillsammans tror jag stärker oss ihop. 

Tisdag

Några dagar hemma i Blekinge med familjen är över och vi är på hemmaplan igen. Det är inte riktigt som det borde men det där går ju i vågor hela tiden. Jag avskyr perioderna när det skaver. När det egentligen inte finns något att sätta fingret på men bråken ändå avlöser varandra. Struntsaker. Små bagateller som växer och blir enorma. Och så våra olikheter. Hur han ogillar mitt sätt att inte kunna släppa och bli ledsen betydligt mer än vad han tycker är rimligt. Och jag har svårt med hans sätt att hantera frustration genom att bli arg och irriterad och som jag tycker utan anledning och som jag känner... hård och kall.  Och det drar ner mig ännu mer. En ond cirkel som vi inte är kapabla till själva att ta oss ur. 

Jag känner att vi inte når varandra. Jag vill han ska vara på ett visst sätt som han inte är och han har säkert samma känsla om mig. Jag önskar han var mer...  "pratig" kanske mer öppen om sina egna känslor och tankar och hade lättare för att sätta sig in i mina känslor och tankar. Men det låser sig. Vi når inte fram. Och han tycker säkert jag är FÖR känslosam. Men det är sån jag är. Känslorna ligger alltid utanpå och jag har inga problem att visa och utrycka de. Då krockar det med någon som inte riktigt är likadan. Därför tycker jag om de där samtalen i terapin. För då ser jag de sidorna hos honom och det gör att jag kan fortsätta att älska honom. I de där samtalen får vi vända oss mot varandra och vi får säga saker till varandra som vi annars inte gör. Och jag tycker om det. Jag tycker om att höra honom säga ord jag längtar efter att få höra. Det ger mig hopp. 

Jag känner mig inte alls till ro just nu. Tre månader utan jobb borde kännas befriande och kanske jag kommer till det. Men just nu känns det mig övermäktigt. Kanske också för att vi bor två mil från stan utan kommunikationer och jag är utan körkort. Hatar att vara beroende av någon annan. Jag får panik av den tanken just nu att inte kunna ha den frihet jag är van vid. Måste försöka hitta ett sätt att njuta av ledigheten trots situationen. Och ja.... det skrämmer mig även att vi kommer att gå varandra på nerverna av att gå inpå varandra på detta sättet. Jag vill ju givetvis vi ska klara det men vi har ju inte klarat ett par veckor utan att bråka och då har vi ändå varit ifrån varandra en del stunder. 

Trött är jag också. Ingen energi alls. Vill bara ligga i soffan. Men jag försöker tänka att det är tillfälligt. Att jag behöver lite vila just nu. Att jag inte behöver stressa med någonting just nu. 

Tittade på lägenhet i helgen. Den vill vi ha. En vindsvåning med braskamin mitt inne i Gävle. Vi får besked på torsdag. Snälla håll tummarna...

The end, och en ny början...

Jag ringer chefen för att berätta om min sjukskrivning. Men jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta lite mer än så. Chefen slutar på fredag och ingen ny vd ska tillsättas ännu så jag känner att det är mest rätt att ta upp detta med honom. Jag säger som det är. Att jag är så trött på att ständigt må dåligt över de långa resorna. Att jag känner mig tvingad att åka till Norge och att jag inte alls är tillfreds med det. Att jag länge känt att det inte finns någon utvecklingspotential på mitt enormt stora distrikt och att det bara är ren frustration att jobba så hårt för att få så lite affärer in. Detta vet både chefen och styrelse om sen innan. Men framför allt vet jag att chefen märkt min sänkta energinivå på senaste tiden. Så jag säger som det är. Att jag står med ena foten iväg. Att jag inte ser någon framtid ihop med min nuvarande arbetsplats oavsett hur utslaget blir med det jobb jag väntar besked ifrån. Jag får honom också att förstå att min sjukskrivning INTE bara beror på mitt privatliv utan att jobbet också varit en stor tung börda på mina axlar.

Så.... det han föreslår är mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Och det är med lite blandade känslor jag tar emot det. Men detta kommer gynna både mig och de på sikt. Jag kan inte själv säga upp mig pga stämplingen så klart. Men de säger upp mig.. tre månaders uppsägningstid, full betalning och jag blir arbetsbefriad. Det ser bättre ut för mig än en sjukskrivning. 

Det blir en snabb uppgörelse med facket då de vill försäkra sig om att JAG verkligen vill detta så det inte är ett sätt för de att bli av med mig pga sjukskrivningen. Nej.... jag vill detta. Jag vill inte vara kvar men man säger inte upp sig från ett fast jobb. 

Så...nu är jag ledig fram till 15 sep med full lön. Och om allt går som jag vill och hoppas får jag besked om det nya jobbet och jag börjar nån gång i sep eller okt. Annars har jag tryggheten med stämpling och inkomstförsäkring vilket blir 80% av den lön jag har idag åtminstone i 100 dagar och så länge ska jag INTE vara utan jobb. 

Det är blandade känslor. En form av separationsångest och lite prestige. Ville de bli av med mig??? Spelar det nån roll när jag själv inte har mått bra av att inte presterat mitt bästa den sista tiden. 

Jag är givetvis otroligt tacksam. Detta är mer än jag nånsin vågat begära. Men jag ser detta som en möjlighet för att kunna landa. Hitta ro i kroppen igen. Kunna fokusera på mig själv, vår relation, att hitta ett nytt hem och ev ett nytt jobb om det mot all förmodan inte går i lås med det jag så gärna vill ha. 

Så detta är The end.... men förhoppningsvis en ny start!

Det tar liksom aldrig slut...

Vi har blivit uppsagda från vårt älskade hem. Precis när min älskling har fogat sig med att barnen inte vill vara hos oss lika mycket och vi bestämt att vi trivs alldeles för mycket i vår idyll för att flytta till stan igen. Då kommer vår hyresvärd på att de ska flytta ut på heltid och vill ha hela huset själva. Förbannade jävla idioter. Vi har tre månade på oss att hitta nåt nytt. Jag vill inte flytta. Jag älskar vårt hem trots att det är lite bökigt ibland. Detta är min trygga o lugna oas. 

Och jag har blivit av med körkortet i två månader. 

Det blev lite mycket att hantera med tanke på att jag varit svajig länge nu. Vi kämpar med vår relation och även om det känns som det sakta går framåt så är det en ständig pågående process. Och jag väntat fortfarande besked om nya jobbet. Det skjuts fram nån månad så de kan inte ge hundra besked ännu och jag kan inte fokusera på mitt nuvarande jobb. Jag är så trött på detta ständiga jagande och denna press med långa resor. Känns som jag springer i ett ekorrhjul. 

Idag blev jag sjukskriven. En månad. Kroppen säger STOPP!!! Jag har länge velat trycka på paus men jag är så förbannat plikttrogen och rädd för vad andra ska säga. Men nu orkar jag inte mer. Nu säger min kropp ifrån. 

Så många förbannade pusselbitar som måste hamna på plats igen. Är det meningen att det ska vara så här mycket prövningar i livet på en och samma gång??

Jag tänker så här.... fy fan vad allt måste bli bra när denna jävla resa är över!!!