Så länge det finns hopp...

Jag står i duschen och låter det varma vattnet mjuka upp det strama skinnet i min hy. Mitt ansikte är stelt och känns som om jag har en mask av lera. Kan knappt öppna munnen och det varma vattnet känns som en befrielse när det blir mjukt och följsamt igen. Jag ser rent ut sagt för jävlig ut. Gammalt dött skinn ramlar av och på något sätt i allt det jobbiga är det en fruktansvärt skön och befriande känsla. Någon slags pånyttfödelse. Jag vet ju att detta bara är en process för att det nå det riktiga resultatet. 

Jag vill egentligen inte alls skriva om den operation och det ingrepp jag just gjort. Det är inte det som är det väsentliga just nu. 

Jag tänker även på alla de där djupa hålen jag befunnit mig i. Kommer ni ihåg den djupaste av mina svackor? För ett par år sen. Då jag trodde jag skulle dö och jag blev räddad av en kär vän. Då botten var nådd. Jag tänker på det också nu. Varför?..

Det jag försöker säga är nog... att ibland behöver vi gå igenom det riktigt jävliga, det riktigt jobbiga och påfrestande för att på nåt sätt kunna ta emot det bättre. För att kunna sträva mot något bra. Jag säger inte att det är sanningen men kanske är det så att man måste ner i det där jävla hålet för att bli motiverad för att kämpa för att få det riktigt bra. 

Jag menar bara att.... mitt ansikte just nu kanske är en metafor för vad som komma skall. Jag måste liksom igenom den här skiten för att kunna få det riktigt bra resultat jag vill ha. Och när jag var i det där hålet som jag sen tog mig upp ur så gjorde det att jag kunde njuta så oerhört mycket av när jag väl hade det bra. Och kanske det är så livet måste vara. Vi måste genom det där jobbiga ibland. Vi måste ibland kämpa för de mål vi har. Även i vår relation. 

Jag vet inte om det är sant. Kanske jag bara letar efter skäl att stanna kvar. Men så länge jag känner att det finns hopp, så länge det finns tro.... kan jag inte bara ge upp.