Så ledsen och trött...

Jag begär inte att någon ska förstå. Jag begär inte att någon ska hänga med i mina svängar. Men jag har alltid varit upp och ner, allt eller inget, svart eller vitt och högt och lågt. Och jag brukar inte alls ha några problem med mina långa resor i jobbet där jag kör över 200 mil och stannar borta över helgen. Men den här resan har varit påfrestande både mentalt och fysiskt. Därför rår jag inte för att jag ena minuten kan verka glad och oberörd och bara göra det jag ska på ren rutin, men i nästa sekund sitta bakom ratten med tårararna rinnandes nerför min kind. Jag rår inte för att jag ena minuten kan checka in på ett hotell och glädjas över att det finns ångdusch och bastu på rummet, sitta på en restaurang och njuta av en god middag och ett glas vin i ensamheten men i nästa sekund kan ligga sömnlös av ångest i hotellsängen och gråta mig till söms. 

Känner mig mentalt utmattad... som en urvriden disktrasa, gråtmild och ledsen och vill inget hellre än att sätta mig i bilen och åka direkt hem. Skita i mötena jag har kvar och köra de nästan 70 milen jag har hem i ett sträck och sjukskriva mig resten av veckan. Men jag kommer förmodligen inte göra det. Utan som den duktiga flicka jag alltid vill vara och prestera så bra som möjligt så kommer jag härda ut. Och på tisdag kväll kommer jag hem men på onsdag åker jag igen till huvudkontoret i Borås för att hämta den nya vår/sommarkollektionen. Något jag annars brukar se fram emot men som just nu bara känns som ett enda stort hinder till att jag inte får stanna kvar hemma och landa efter den här otroligt tuffa resan. Jag har bett älsklingen att följa med så att han kan köra så jag får vila mig lite men vi får se om han kan pussla ihop det med barnveckan. Men Gud så jag skulle behöva den hjälpen. 

Jag brukar inte klaga och jag älskar mitt jobb men just nu är jag trött och sliten i hela min kropp. Jag längtar hem, känner mig ensam och otroligt ledsen...