Vägskäl

För första gången på... den här långa tiden skrämmer det mig inte längre. Inte just nu. Rädslan jag burit har jag lagt av mig. Och den där hemska oron som ständigt gnagde finns inte heller. Just nu...

Jag står vid ett vägskäl och jag kan ta vilken väg jag vill och det är just det som inte längre skrämmer. Kanske för att jag för första gången kan bestämma och välja själv. Den största smärtan man kan känna har jag redan känt och den har nu gått över. Så även om det skulle kännas trist... skulle det inte längre göra ont. Jag är klar med att ha ont.

Det finns inga lätta svar. Inget lätt val och inget facit på hur det skulle bli. Jag måste antingen våga lita på och tro eller fortsätta känna styrka och stanna där jag är.

Just nu stannar jag nog bara just här...