Att jag blev lämnad två dagar innan min födelsedag kändes inte så speciellt konstigt. Att jag skulle bli lämnad igen har varit min rädsla i ett års tid och bara det säger väl hur fel det varit. Rädslan för att kräva för mycket, rädslan för att vara till besvär eller att inte vara på det sätt som är rätt i hans ögon. Och varje gång det skar sig mellan oss var jag övertygad om att nu lämnar han mig igen. Tydligen var den rädslan befogad för nu är jag där igen. Lämnad. Men denna gång... är allt annorlunda.
Helgen har varit den finaste på så väldigt länge. Min mammas planerade besök visade sig även ha en överraskning. I hallen står plötsligt min pappa också och min glädje finner inga gränser. För första gången i mitt liv har jag båda mina föräldrar för mig själv och det känns lite ovant och konstigt men mest bara fint och mysigt. Att få höra de prata om gamla tider, om när de bara var tolv år och träffades och om hur och varför det blev som det blev när jag bara var två år. Den finaste födelsedagspresent jag kunde få.
Och allt det jag sakta förlorat under det här året då jag bara velat finnas för honom kom tillbaka på bara ett par dar. Vänner jag försummat finns plötsligt vid min sida igen och jag känner mig mer älskad och omtyckt än på hela detta år. Och aldrig mer kommer jag att offra mig själv för någon som inte ger något tillbaks. Aldrig mer kommer jag att försumma mig själv för någon som inte har förmågan att vara tacksam och se och förstå allt han får. Aldrig mer.
Nu tar jag mitt liv tillbaks...
13 kommentarer:
Visste väl att du skulle vakna upp ur koman nån gång :p
skämt å sido...
Men jag tror det är det bästa som kunde hända. Kram!
/Jennie
Haha jag vet Jennie :)
Kram på dig!!
Du är så fin och bra på så många sätt, så det finns garanterat någon som kan och vill uppskatta hela "paketet" Pettiwoman.
Med allt som hör till. :)
Vad det låter härligt!
Det är klart att det är sorgligt att det blev som det blev.. Men det låter verkligen som att du tar ditt liv tillbaka. Ingen offerkofta här inte, det gillas! :)
Kram!
Håller med! Det har gjort ont i hjärtat varje gång du skrivit om hur det känns. Vet precis hur det är, och också hur skönt det är när man "vaknar upp". Som en befrielse, att bli av med våndan och ångesten och att man till slut inser att de inte är värda det. Kram Linda
Finns mycket jag skulle vilja svara, berätta och få ur mig, men... han är inte värd mina ord.
Tack för era ord.
Massa kramar!!
Helt rätt. Säger samma sak: inga fler otacksamma egon som inte ser vad de får.
Många kramar
De borde ha varningsskyltar Åsa ;)
Kram
Tuff skit men du verkar ha toppen vänner. DET först är värt något :).
Finner inte riktigt ord här och nu, men lämnar en kram <3
Tack för att ni bryr er, verkligen.
Cyberkramar värmer lika mycket...
Kram tebax!
Hej,
Har läst din blogg från och till. Du är värd så mycket mer! Kram På Dig <3 /Sofie
Helt klart är det annorlunda denna gång.. denna gång så litar du på din förmåga själv... o hoppas att du håller i den känslan.
Skicka en kommentar