Hur många varv kan man dra något? Hur länge kan man hoppas och hur jobbigt ska det behöva bli?
Av en slump åt jag middag med vänner idag som dragit det många varv. Fram och tillbaka precis som vi. Nu ska de flytta ihop. Och jag kan inte låta bli att le åt hur naiva de är. Men tänker sen... vilka hånler inte då åt oss?
Så jag står här vid min stängda dörr. Jag har även låst denna gång men nyckeln ligger fortfarande kvar i min hand...
6 kommentarer:
Okej, nu kommer jag låta så där hård igen. Om du inte vill/klarar av att höra det så sluta läsa här.
Han behandlar dig inte som han borde behandla dig, men du låter ju honom göra det också. Du sa det så fint själv, han har lämnat dig fyra gånger redan, men du har ju också tagit tillbaka honom lika många gånger. Även om du aldrig har sagt orden så säger du att det är okej att han behandlar dig illa. Det är det du säger när du tar tillbaka honom varje gång. Tycker du inte att du är värd mer?
Jag tror att när man har hållt på så här tillräckligt många gånger så förlorar man självrespekten, och om du inte respekterar dig själv så kommer ingen annan att respektera dig heller. Om jag var du hade jag låst den där dörren, om inte annat så för att få den där jävla karln att respektera dig. Jag är ledsen, men hans kärlek kommer du aldrig få. Hade han älskat dig hade han inte utsatt dig för allt det han gör. Han älskar bara bekräftelsen som du ger honom.
Och, slutligen, om du blir tillsammans med honom igen så vet du ju redan vad du får. Det vill säga; inga julklappar, behöva tigga om hans uppmärksamhet och ständigt leva med oron att han ska lämna dig. Igen.
Nej, kasta bort den där nyckeln nu.
Jodå jag klara att läsa. Och jag är glad för din omtanke. Tro inget annat.
Vet bara inte vad jag ska svara just nu. Det har kommit fram saker som... inte ursäktar, men kanske har gett mig en förklaring. Så just nu... kan jag nog inte riktigt säga mer... om någonting.
Massa kramar och tack verkligen för din omtanke. Jag har full förståelse för alla som står vid sidan och ser den här soppan :(
Vad ska ni tro liksom...
Oj herregud vad jag känner igen mig! Och visst förstår man andras omtanke och att det bara ser dåligt ut från utsidan, men när man är inne i det själv är det svårt att bara låsa dörren. Känner med dig, det är fan inte lätt.
Känns skönt att det inte bara är jag som velar och har det lite struligt med kärleken ;)
Tack... och kram!!
Jag har varit med om liknande förhållanden själv och jag vet...jag liksom tappade känslorna för den andre efter allt strul och ville inte ha honom tillbaka. Känner du inte likadant ibland? Jag dömer absolut inte, det är bara en undran. Det fina i kärleken, som det ska kännas, försvinner liksom efter att det varit struligt så länge. Eller? Kram Linda
Det hade jag kanske gjort om det inte funnits förklaring till varför det varit jobbigt. Vår resa har inte varit lätt. Att splittra en familj och börja om på nytt direkt med någon annan är ingen lätt sak. Den tiden har vi lagt bakom oss nu men det är mycket nytt för oss båda att lära.
Just nu.. finns det andra orsaker som spelar in och jag har inte tagit något beslut om varken det ena eller det andra. Men jag vet hur jag VILL ha det och jag kommer inte nöja mig med mindre...
Snart kanske pusselbitarna faller på plats. Antingen för var och en av oss eller tillsammans.
Kram
Skicka en kommentar