Det är så bekant. Alla ljuden. Det där plingandet på tunnelbanan och samma utropsröst som det var då. Vågar knappt räkna men jag hade inte fyllt 25 och kände mig äventyrlig som hade flyttat till Stockholm. Men precis som de andra tre gångerna jag prövat att flytta längre än 20 mil från min hemstad blev det inte långvarigt. Kan inte låta bli att fundera på hur det skulle fungera nu. Jag har min bästa vän i stan och en faster men annars inte mer än vad jag har i Gävle. Men jag går ändå förbi och kikar på den butikslokal i gamla anrika Sturepassagen som de annonserat ut på blocket. Drömma måste man ju som sagt få göra.
Det känns så där lagom lyxigt att sitta på Sturegallerian och dricka café latte och äta kardemummabulle (det nya livet får vänta till i morgon). Och jag har svårt för att bestämma mig om jag egentligen är en liten lanttjej eller en storstadsbrud?? Jag skulle nog vilja ha lite av båda världarna.
I vilket fall åker jag hem till Gävle idag. Hem till min trygga boning. Hem till Johan. Hemmet där jag inte varit sen nyårsdagen. Ska bli skönt. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kan bli en lösning. Att vi på nåt sätt kan hitta en handlingsplan på hur vi ska gå vidare.
Jag vet... men hoppet är ju det sista som överge människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar