Årets första dag och allt ska kännas så där nytt, fräscht och krispigt. Allt ska bli så mycket bättre och löften om förändring ska infrias. Kanske det är först på måndag man tar tag i allt det där. Vad vet jag. Jag har inga löften. Inget känns nytt och fräscht och knappast krispigt. Jag står fortfarande kvar på samma ställe med samma frågor och samma vemodiga känsla.
Jag hade en bra nyårsafton. Jag är också glad att jag inte är en av de som vaknade bakfull idag. Men första dagen på nya året blev ändå inte som den borde. Att packa en väska i ren frustration och ta mig till en väns övergivna lägenhet var inte direkt det jag hade i tankarna i natt vid tolvslaget. Men jag hade nog inte direkt några andra tankar heller. Det är bara så här det är. Det är så här det bara fortsätter att vara i det oändliga. Och som jag skrev till honom i kväll.... det fräter sönder oss båda.
Det stora vemodet väller över mig i den ensamma soffan i den halvtomma lägenheten. Jag befinner mig på ett ställe i mitt liv där jag varken vet ut eller in. Jag känner mig så full av känslor samtidigt som jag är alldeles tom. Mitt liv känns så meningslöst och innehållslöst. Jag har liksom inget syfte alls. Utan jobb eller något att fylla dagarna med. Bara funderingar på vad jag vill och vad som ska hända. Och så han och jag som aldrig riktigt kommer varken fram eller bak. Bra ibland. Jobbigt ibland. Bra, dåligt, bra, dåligt. Jag kan inte anklaga honom. Inte anklaga mig. Det är bara VI.
Och så mina livsfunderingar. Jag bor 70 mil från min familj. Från mina föräldrar som inte blir yngre. Från mina syskon som jag älskar men inte kan dela händelser, glädje som sorg med. Jag är säkert inte ensam om att bo långt från sin familj men det börjar göra mig ledsen. Och fundersam.
Jag har inga barn. Jag bor i en stad där jag har vänner men inga livskamrater. Kommer jag sluta ensam och övergiven i en lägenhet med hemtjänsten som enda besök. Alltså jag är 43 år och jag borde inte ha såna här funderingar MEN JAG HAR DET!!! Och hur ofta kommer jag kunna besöka mina föräldrar sen när det är dags för de? De är inte ensamma. De har andra barn. Livspartner. Inte behöver jag oroa mig. MEN JAG GÖR DET!! Jag vill hinna vara med de NU!!!
Nej jag vill inte flytta hem. Där finns ingenting jag saknar förutom min familj. Och jag borde inte känna mig ensam MEN JAG GÖR DET!!!
Jag borde inte ha de här funderingarna. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Jag drömmer. Jag drömmer om att ha en lycklig relation. En familj. En egen familj men det kommer jag aldrig att få och jag är rädd jag kommer ångra det en dag. Men en lycklig och givande relation skulle nog kompensera alla egna barn för jag är inte en av de som tror att meningen med livet måste vara egna barn. Och jag drömmer om att ha något att syssla med som fyller mig med glädje. Jag drömmer om min egna butik. Jag vet precis hur den ska se ut. Jag vet precis hur jag vill ha det. Och jag vet egentligen inte riktigt vad jag är rädd för.
Jag förväntar mig ingenting av 2016. Det får gå hur fan det vill. Jag ger inga löften. Jag hoppas inte på någonting. Jag vill spy på alla 2016-ska-bli-så-jävla-bra-citat. Jag är glad om morgondagen blir ok och jag kommer ett steg närmare en lösning på alla mina grubblerier. Knappast något som sker över en natt.
Förlåt för detta enormt peppande och glädjefyllda inlägg så här på årets första dag. Men va fan... det är väl bra att vara lite på botten ibland. Då finns det ju bara en väg. Uppåt....
2 kommentarer:
Uuuh, jag vet alltför väl hur det känns att packa väskan och dra till någons lånade lägenhet för att det är olidligt hemma, hur man sen sitter där på någon annans soffa ensam i mörkret med nån annans saker omkring sig och man känner sig ännu mer ensam. Jag känner med dig!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag tror inte den här killen är bra för dig. Han är inte den stabila typen som du behöver. Han har säkert fina och bra sidor men han gör dig inte gott - och kanske gör inte du honom gott heller.
Jag tycker du har gett förhållandet väldigt många chanser och jag vet att du (och kanske han oxå) lagt ner själ och hjärta i att få det att fungera men jag tror faktiskt det rätta vore att ni går åt skilda håll.
Det verkar som om ni har en pärla till lägenhet, du tror inte att ni kan byta den snabbt mot två lägenheter på t ex Blocket eller Lägenhetsbyte.se? Det tror jag!
Angående funderingarna om livet, så tänker jag med. Fyller ju 40 nästa vinter och det var ju inte såhär man trodde livet skulle se ut. Barn har jag aldrig velat ha men jag trodde ju inte jag skulle leva som en kufig ensamvarg och definitivt inte utan kompisar (vart fan tog alla vägen). Tänker mycket på min mormor som satt ensam från det att hennes barn flyttade hemifrån tills hon dog 93 år gammal. Ska det bli så för mig med? Har oxå ångest över min pappa som sitter ensam vid 75 års ålder, som har problem med tarmar och fått propp i hjärnan vid två tillfällen - mina syskon har ju sina familjer så jag blir ju den som "förväntas" visa mig där så mycket oftare.
Du skulle passa ypperligt som butiksinnehavare, kan nästa ntänka mig hur din butik skulle kunna se ut och vad du skulle ha för grejer där. Ska du inte satsa på det? Du har ju haft butik förut, du har lite kontakter och dessutom kunnande, efter senaste säljjobbet så har du kanske lite inredningskontakter att dra i oxå, kanske kan du rådfråga någon av de du hade som kund om hur man startar upp?
Jag förstår att du inte vill bo i Blekinge, men kanske... Kalmar? Kristianstad? Malmö/Lund? Växjö? Någonstans närmare? Börja om från början nånstans, både med jobb och umgängeskrets? Jag gissar att du inte längre hänger med det gamla gänget hemma i Gävle (jag umgås t ex inte med en käft från 2007-2010, tror inte du gör det heller) så egentligen är det väl inget som håller dig kvar (?).
Nånstans är jag faktiskt avundsjuk på dig som är arbetslös, jag hade själv behövt ett break för att återhämta mig både mentalt och fysiskt (jag har gått upp så mkt under hösten och väger nästan 80 kg, det du) efter en pissig jobbhöst och hade sett det som en möjlighet att göra andra och nya val.
Förstår att du inte ser det så just nu där du står, men du skulle kunna ha en möjlighet att ta ett större kliv nu och byta både hemort och yrkesbana. Jag tror helt klart på dig som butiksinnehavare!! Det är du till 120%! Och det vore roligt att ha dig på södra breddgrader ;)
Kramar
Så är det precis. Pratade med en kompis om det senast idag. Hon den enda jag umgås med men vet med mig att mycket hänger på mig själv. Jag hör inte själv av mig och då kan man inte förvänta sig att andra ska det heller. Vet att många av mina vänner finns där men man har ju blivit en jävla eremit. Mycket beror ju på mitt resande tidigare.
Jag tänker också på att det enda som håller mig kvar är Johan och precis som du säger så har vi kämpat länge. Det tråkiga är ju att det är ofta skitsaker och vår kommunikation som brister. Och givetvis våra olikheter. Vi har inte heller gett terapin den riktiga chans det behöver så ja.... jag vet varken ut eller in.
Vi har mycket att prata om når vi ses. Jag ser verkligen fram emot det ska du veta. Och då ska vi verkligen INTE bara älta mina problem, haha. Vem vet... jag kanske blir sugen på att flytta till Göteborg ;)
Miljoner kramar och tack för dina alltid så kloka ord.
Skicka en kommentar