Jag brinner...

Sitter på ett tåg...

Bit för bit faller det på plats. Jag brinner av lust och inspiration och vill berätta för hela världen och bolla mina tankar med varenda en som kommer i min väg men vill inte heller säga för mycket innan allt är klart. 

Min affärsplan är genomarbetad och jag har lagt åtskilliga timmar på att få den fullständig och attraktiv för de som sitter med min framtid i sin hand. Den känns bra. Mycket bra. Jag har två otroligt fina och mysiga lokaler på gång som jag redan börjat inreda i min fantasi. Alla leverantörer jag vill jobba med är klara och nu ska de bara få veta om det också. Åker på Formex nästa vecka för att presentera mig själv och försöka få ihop ett framtida samarbete. Jag är så otroligt tacksam över mitt senaste jobb som varit extremt mycket till hjälp med den erfarenhet och de kontakter jag fått. Det ger mig ett försprång än vad många andra hade haft som skulle vilja samma sak. 

Pengar till aktiekapitalet är klart. Ska mycket till om jag inte får starta eget bidrag. Det enda som återstår är ett lån från banken till en uppstart. Jag behöver en budget att presentera ihop med min affärsplan och det ska jag få hjälp med nästa vecka av Nyföretagarcentrum. Sen är det bara att vänta på besked. Och ja... det kan bli nej. Men det kan också bli ja. 

Så... jag är uppspelt, jag brinner inombords av alla idéer och känner mig förhoppningsfull. Ändå sitter jag på ett tåg med blandade känslor...

Dreaming

Det är bitande kallt ute nu. Det svider nästan i kinderna men jag njuter av att det äntligen knastrar härligt under fötterna av snö. Och vi har det lugnt för tillfället. När jag kom hem från Stockholm var maten klar och senare fick jag ett bad upphällt för att mjuka upp min lite förkylningsömma kropp. Jag vet att det inte är över ännu. Det kan blossa upp precis när som helst men jag kan inte se annat än att vi kämpar vidare. Och jag hade aldrig kämpat vidare om det inte var för de bra stunderna. Då vi är inne i det där flowet och allt känns lätt och mjukt. Då jag somnar på hans bröst med en varm känsla inombords och vaknar och är tacksam över att vi kan dricka kaffet ihop.

Tankarna snurra över annat just nu istället. Jag har satt en boll i rullning så nu är det nog bara att köra på. Åtminstone ska jag kolla upp mina möjligheter och jag tänker så här... det finns större stolpskott än mig (eller heter det än jag) som har öppnat butik. Och jag har en sån otroligt klar bild över allt inne i mitt huvud så det borde inte vara en omöjlighet. Jag vet precis vad jag vill sälja, jag vet precis vilka leverantörer och varumärke jag vill ha och jag har redan inrett butiken inne i mitt huvud precis efter hur min drömbutik ska se ut. Jag vet precis hur mina konkurrenter ser ut och vad min styrka skulle vara och jag vet precis hur jag ska marknadsföra mig och hur jag skulle vilja samarbeta med andra. Jag har till o med funderat på lokal och ringt fastighetsbolaget och vi kommer troligtvis träffas nästa vecka. Sen att det behövs pengar får bli nästa sak att ta tag i. Men jag har en bra bankkontakt men om det hjälper i detta syfte vet jag inte ännu. Men jag har väckt en tanke, satt bollen i rullning så nu får vi se vart det bär av.

Och givetvis blir jag kontaktad om ett butikschefsjobb idag. Tyvärr är det i Uppsala och vi var väl överens om att det kanske blir jobbigt att pendla om jag ska vara chef. Då krävs att man ständigt är närvarande. Måste erkänna att det kändes lite snörpligt. Kanske det hade fungerat... jag vet inte. Hon lät väldigt positiv till mig i alla fall och skulle ha mig i åtanke om det dök upp något närmare. Men jag ser det så här... så länge det inte dyker upp något annat... låter jag denna bollen rulla ett tag.

Storstadsfunderingar

Det är så bekant. Alla ljuden. Det där plingandet på tunnelbanan och samma utropsröst som det var då. Vågar knappt räkna men jag hade inte fyllt 25 och kände mig äventyrlig som hade flyttat till Stockholm. Men precis som de andra tre gångerna jag prövat att flytta längre än 20 mil från min hemstad blev det inte långvarigt. Kan inte låta bli att fundera på hur det skulle fungera nu. Jag har min bästa vän i stan och en faster men annars inte mer än vad jag har i Gävle. Men jag går ändå förbi och kikar på den butikslokal i gamla anrika Sturepassagen som de annonserat ut på blocket. Drömma måste man ju som sagt få göra. 

Det känns så där lagom lyxigt att sitta på Sturegallerian och dricka café latte och äta kardemummabulle (det nya livet får vänta till i morgon). Och jag har svårt för att bestämma mig om jag egentligen är en liten lanttjej eller en storstadsbrud?? Jag skulle nog vilja ha lite av båda världarna. 

I vilket fall åker jag hem till Gävle idag. Hem till min trygga boning. Hem till Johan. Hemmet där jag inte varit sen nyårsdagen. Ska bli skönt. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kan bli en lösning. Att vi på nåt sätt kan hitta en handlingsplan på hur vi ska gå vidare. 

Jag vet... men hoppet är ju det sista som överge människan. 

Gott nytt jävla år!!!

Årets första dag och allt ska kännas så där nytt, fräscht och krispigt. Allt ska bli så mycket bättre och löften om förändring ska infrias. Kanske det är först på måndag man tar tag i allt det där. Vad vet jag. Jag har inga löften. Inget känns nytt och fräscht och knappast krispigt. Jag står fortfarande kvar på samma ställe med samma frågor och samma vemodiga känsla. 

Jag hade en bra nyårsafton. Jag är också glad att jag inte är en av de som vaknade bakfull idag. Men första dagen på nya året blev ändå inte som den borde. Att packa en väska i ren frustration och ta mig till en väns övergivna lägenhet var inte direkt det jag hade i tankarna i natt vid tolvslaget. Men jag hade nog inte direkt några andra tankar heller. Det är bara så här det är. Det är så här det bara fortsätter att vara i det oändliga. Och som jag skrev till honom i kväll.... det fräter sönder oss båda. 

Det stora vemodet väller över mig i den ensamma soffan i den halvtomma lägenheten. Jag befinner mig på ett ställe i mitt liv där jag varken vet ut eller in. Jag känner mig så full av känslor samtidigt som jag är alldeles tom. Mitt liv känns så meningslöst och innehållslöst. Jag har liksom inget syfte alls. Utan jobb eller något att fylla dagarna med. Bara funderingar på vad jag vill och vad som ska hända. Och så han och jag som aldrig riktigt kommer varken fram eller bak. Bra ibland. Jobbigt ibland. Bra, dåligt, bra, dåligt. Jag kan inte anklaga honom. Inte anklaga mig. Det är bara VI. 

Och så mina livsfunderingar. Jag bor 70 mil från min familj. Från mina föräldrar som inte blir yngre. Från mina syskon som jag älskar men inte kan dela händelser, glädje som sorg med. Jag är säkert inte ensam om att bo långt från sin familj men det börjar göra mig ledsen. Och fundersam. 

Jag har inga barn. Jag bor i en stad där jag har vänner men inga livskamrater. Kommer jag sluta ensam och övergiven i en lägenhet med hemtjänsten som enda besök. Alltså jag är 43 år och jag borde inte ha såna här funderingar MEN JAG HAR DET!!! Och hur ofta kommer jag kunna besöka mina föräldrar sen när det är dags för de? De är inte ensamma. De har andra barn. Livspartner. Inte behöver jag oroa mig. MEN JAG GÖR DET!! Jag vill hinna vara med de NU!!! 

Nej jag vill inte flytta hem. Där finns ingenting jag saknar förutom min familj. Och jag borde inte känna mig ensam MEN JAG GÖR DET!!!

Jag borde inte ha de här funderingarna. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Jag drömmer. Jag drömmer om att ha en lycklig relation. En familj. En egen familj men det kommer jag aldrig att få och jag är rädd jag kommer ångra det en dag. Men en lycklig och givande relation skulle nog kompensera alla egna barn för jag är inte en av de som tror att meningen med livet måste vara egna barn. Och jag drömmer om att ha något att syssla med som fyller mig med glädje. Jag drömmer om min egna butik. Jag vet precis hur den ska se ut. Jag vet precis hur jag vill ha det. Och jag vet egentligen inte riktigt vad jag är rädd för. 

Jag förväntar mig ingenting av 2016. Det får gå hur fan det vill. Jag ger inga löften. Jag hoppas inte på någonting. Jag vill spy på alla 2016-ska-bli-så-jävla-bra-citat. Jag är glad om morgondagen blir ok och jag kommer ett steg närmare en lösning på alla mina grubblerier. Knappast något som sker över en natt. 

Förlåt för detta enormt peppande och glädjefyllda inlägg så här på årets första dag. Men va fan... det är väl bra att vara lite på botten ibland. Då finns det ju bara en väg. Uppåt....