Jag vill inte dit igen...

Än en gång sitter jag på ett tåg på väg bort. Måste andas. Men det som ska bli en välbehövlig paus som ska leda till något bra... leder ingenstans. Bara in i en återvändsgränd.

Det ringer i mina öron. Ljudet är högre än normalt. Det darrar innanför mitt bröst. Andningen sitter nästan uppe vid axlarna och tankarna rusar fram och tillbaka i en okontrollerbar ström. Tårar som hela tiden tränger fram och känslan av maktlöshet river i min kropp. Känner igen de här tecknen. Det har varit början på resan neråt förut. Utför. Ner i det där mörka hålet. Där ångesten och sorgen bor. Jag vill inte dit igen. JAG VILL INTE!!!

Mamma säger jag inte behöver ta några beslut nu. Inga alls. Hon säger att jag bara ska försöka vara här i nuet just nu. Men det är så svårt när man är ledsen över det som varit och orolig över det som komma skall. Hur ska man då kunna vara i nuet? Nuet gör bara ont. Nuet håller på att gå sönder. Det känns som att JAG kommer att gå sönder. 

Jag vill somna nu och vakna när allt är bra...