Vad händer sen?

I sagan kysser hon grodan, han blir en prins och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Men vad händer i verkligheten?

Det visade sig att kysste man den där grodan tillräckligt många gånger så blev det en prins. Men är det bara en förtrollning som bryts efter midnatt igen?

Jag skulle vilja veta vad som händer sen i verkligheten. För så bra som det är i sagan vågar jag inte tro att det är...

Vägskäl

För första gången på... den här långa tiden skrämmer det mig inte längre. Inte just nu. Rädslan jag burit har jag lagt av mig. Och den där hemska oron som ständigt gnagde finns inte heller. Just nu...

Jag står vid ett vägskäl och jag kan ta vilken väg jag vill och det är just det som inte längre skrämmer. Kanske för att jag för första gången kan bestämma och välja själv. Den största smärtan man kan känna har jag redan känt och den har nu gått över. Så även om det skulle kännas trist... skulle det inte längre göra ont. Jag är klar med att ha ont.

Det finns inga lätta svar. Inget lätt val och inget facit på hur det skulle bli. Jag måste antingen våga lita på och tro eller fortsätta känna styrka och stanna där jag är.

Just nu stannar jag nog bara just här...

Två dagar...

... i stora staden och jag dricker mest rött vin.

Imorgon åker jag hem.

Close the door

Jag har stängt dörren så många gånger. Trott att det varit en sista gång. Kanske borde jag även låst och kastat bort dess nyckel. Men någonstans inom mig fanns det alltid en strimma hopp. En önskan så stark. Därför nöjde jag mig kanske med att bara stänga den men ändå så bestämt.

Hur många varv kan man dra något? Hur länge kan man hoppas och hur jobbigt ska det behöva bli?

Av en slump åt jag middag med vänner idag som dragit det många varv. Fram och tillbaka precis som vi. Nu ska de flytta ihop. Och jag kan inte låta bli att le åt hur naiva de är. Men tänker sen... vilka hånler inte då åt oss?

Så jag står här vid min stängda dörr. Jag har även låst denna gång men nyckeln ligger fortfarande kvar i min hand...

On the train

Ibland behöver man komma bort lite. För eftertanke, för att andas och för att bara få lite perspektiv. Så jag sätter mig på tåget och lämnar den där känslan efter avskedspussen på perrongen. För jag vill inte känna efter. Vill inte den ska lämna spår.

Så jag åker bort. Bara bort...

Helgen är över...

Och jag har hunnit med en trevlig kväll på krogen, en bakfylla som botades med trevligt sällskap och en långpromenad, en kaffe på en solig uteservering med annat trevligt sällskap och så bara massa mys både i min egen och någon annans soffa.

Jag vet ingenting och så får det nog vara lite ett tag nu...

Andas lugnt

Inget är konstant och numera dricker jag bryggt kaffe istället för de där pulvret man rör ner i varmt vatten. Och beslut som tas borde stå fast men det verkar som även det är föränderligt. Jag önskar jag kunde gå rakt fram, sakta men stadigt och bara andas lugnt utan att titta tillbaka på det som var. Slutade tänka på det som kunde bli men som aldrig blev. Och inget är enkelt fast det borde vara så. 

Jag gör sånt jag borde gjort för länge sen men det är väl aldrig försent. Och det är så skönt att se att om jag bara vill så finns det ju allt där. Kaffe en förmiddag med bullar och mycket prat. Vänner att prata med och ty sig till när allt känns tungt. Men jag mår bra och vilken känsla det är. Kanske mera vemod som bor i mitt bröst. 

I kväll ser jag fram emot att få skåla i vin. Äta en god bit mat och kanske få bli tittad på lite grann. 

Jag bara andas och fortsätter gå...

Skål

Jodå... det går tydligen att dränka sina sorger. Tänk så mycket roligare det blir med några glas vin. En onsdag.

Så lite som behövs....

Jag tar mitt liv tillbaks...

Att jag blev lämnad två dagar innan min födelsedag kändes inte så speciellt konstigt. Att jag skulle bli lämnad igen har varit min rädsla i ett års tid och bara det säger väl hur fel det varit. Rädslan för att kräva för mycket, rädslan för att vara till besvär eller att inte vara på det sätt som är rätt i hans ögon. Och varje gång det skar sig mellan oss var jag övertygad om att nu lämnar han mig igen. Tydligen var den rädslan befogad för nu är jag där igen. Lämnad. Men denna gång... är allt annorlunda.

Helgen har varit den finaste på så väldigt länge. Min mammas planerade besök visade sig även ha en överraskning. I hallen står plötsligt min pappa också och min glädje finner inga gränser. För första gången i mitt liv har jag båda mina föräldrar för mig själv och det känns lite ovant och konstigt men mest bara fint och mysigt. Att få höra de prata om gamla tider, om när de bara var tolv år och träffades och om hur och varför det blev som det blev när jag bara var två år. Den finaste födelsedagspresent jag kunde få.

Och allt det jag sakta förlorat under det här året då jag bara velat finnas för honom kom tillbaka på bara ett par dar. Vänner jag försummat finns plötsligt vid min sida igen och jag känner mig mer älskad och omtyckt än på hela detta år. Och aldrig mer kommer jag att offra mig själv för någon som inte ger något tillbaks. Aldrig mer kommer jag att försumma mig själv för någon som inte har förmågan att vara tacksam och se och förstå allt han får. Aldrig mer.

Nu tar jag mitt liv tillbaks...

Igår fyllde jag 40 år!

Punkt slut!

Precis som förra året. Lagom till min födelsedag.

Han är inte värd att nämnas vid namn mer...

Punkt slut!!!

Im still hoping

Det ekar tomt här inne så jag uppskattar verkligen att det finns de som smyger in här och lämnar avtryck ändå. Tack snälla. Men det finns liksom inte så mycket att skriva om. Dagarna går och jag följer bara efter i foglig takt. Och det är bara en enda stor väntan just nu. Jag sitter fast i den där väntan och får ingenting vettigt gjort innan jag fått beskedet som bestämmer om min tillvaror ska fortsätta att se ut på det här sättet. Hade nästan gett upp det där jobbet eftersom jag inte hört något men efter ett mail idag så vet jag att det fortfarande finns hopp. Så det är bara det jag gör just nu. Hoppas...

Just nu... ingenting!