Anklaga mig aldrig igen...

Jag förstår att han är frustrerad. Att han pendlar mellan hopp och förtvivlan och att han även stundtals klandrar sig själv för hur det har blivit. Men det ursäktar inte att den där bitterheten går ut över mig och blir anklagande. Anklagar mig för att lämna nu när han behöver mig som mest. Och påstår att  skillnaden mellan oss är att han hade stannat och kämpat vid min sida och hjälpt. Men han glömmer bort så mycket. Glömmer varför jag tagit steget att ta avstånd.... och han glömmer bort hur det en gång var. Men jag har inte glömt....

Vart var du när jag behövde någon som mest den där gången för snart sju år sen? När ångesten klamrade sig fast som besatta demoner i min kropp. När jag blev av med jobbet för att jag mådde så dåligt och inte förmådde mig till någonting. På grund av DIG!
Det var inte du som låg och höll om mig om nätterna när jag låg i kramper av ångest. Det var inte du som körde mig till psykakuten när jag trodde att jag skulle dö. Det var inte du som såg till att jag fick näringsdryck för att få någon form av näring i mig för att kroppen höll på att förtvina bort utan mat i flera månader. Det var inte du som kom och tömde glasen jag pissade i för jag inte kunde ta mig till toaletten för jag var så drogad av alla lugnande tabletter. På grund av DIG! Det var inte du som såg till att jag duschade och borstade tänderna när jag inte gjort något av det på över en vecka. Du slapp se allt det. För du var inte där. Så kom ALDRIG och påstå att du skulle finnas där vid min sida.

Jag har varit vid hans sida i sju års tid. Under lika lång tid ha problemen med spriten funnits. Under lika lång tid har jag under hans alkoholpåverkan fått höra vilken fitta jag är, vilken jävla hora och sprutluder jag är. Även om det inte var under nyktert tillstånd skulle jag ha gått efter första stavelsen. Men jag stannade. Och hoppades på förändring. Jag trodde på löften men lika många gånger som han lovade lika många gånger bröt han de. Så kom aldrig och anklaga mig för att inte ha stannat och kämpat.

Jag har varit vid hans sida i sju års tid. Under lika lång tid har jag fått utstå svartsjuka och misstänksamhet. Har åtskilliga gånger blivit anklagad för otrohet, att ha flirtat med andra, att jag är helt dum i huvudet som gillar andra killars bilder på sociala medier, och om jag kommenterats killars kattbilder med hjärtan har jag blivit anklagad för att vara kär i killen och fått höra att det där är ett oacceptabelt beteende enligt honom. Och det har INTE varit under alkoholpåverkan och jag skulle kunna göra listan hur lång som helst med den typen av händelser. Hur jag fått höra vilken bekräftelsehora jag var som bara ville synas och höras och jag skulle minsann nöja mig med bara HANS bekräftelse. Men jag har stannat ändå för jag har hoppats på förändring och för att jag har älskat honom.

Han har miljoner fina sidor. Jag och min familj har älskat att ha honom hos oss. För han har ett hjärta av guld. Omtänksam, hjälpsam och världens finaste pappa. Därför har jag varit kvar. För jag har hoppats att de sidorna en dag ska vara större än de sidorna som har tryckt ner mig, fått mig att må dåligt och krossat mitt hjärta i miljoner bitar så många gånger.

Och det är precis det som hänt. Slänger du en tallrik tillräckligt många gånger i golvet kommer lagningarna till slut inte att hålla. Mitt hjärta har lappats ihop så många gånger nu att sprickorna inte längre går att laga...

Så anklaga ALDRIG mig för att jag inte finns där nu när du behöver det som mest. Jag fanns där. Ville finnas där.... men du tog mig för given och gjorde aldrig ett försök ens till förändring. Och oavsett om jag finns där eller inte.... är det DITT liv och DIN förändring. Lägg aldrig det ansvaret på någon annan. Framför allt inte på någon som var beredd att göra allt under så många år men som du valde att rent ut sagt pissa på....

Anklaga mig ALDRIG igen.... hör du det??!!!

Månader som gått...

Allt går på repeat. Dagar har gått... veckor och till slut ett par månader till. Har det blivit någon förändring? Nej... Är jag förvånad? Nej...

Men numera låter jag det inte påverka mitt liv. Jag har tagit så stora kliv känslomässigt så jag blir inte längre sårad av hans ständiga snedsteg. Jag har under den här tiden gett honom någon chans till. Men jag har har redan innan vetat hur det skulle gå. Och jag tror att jag har gjort det för att liksom övertyga mig själv. Jag har inte tagit fel beslut. Jag kan inte längre stanna i det här. Och tyvärr visar han mig det om och om igen.

Men det är fortfarande så fruktansvärt svårt. För han har varit mitt liv i sju långa år. Och jag har blivit beroende av hans närhet. Att ständigt ha honom vid min sida. Även om det på många sätt har varit på gott o ont. Jag önskar att jag kunde få ha honom kvar i mitt liv på något sätt men ibland känns det som att det aldrig skulle gå. Kan inte leva med honom... kan inte leva utan honom.

Han frågar ständigt om jag träffar någon annan och nej dit har jag inte kommit än. Och jag trivs ganska bra med det just nu. Få rå mig själv. Göra vad jag vill. När jag vill. Det enda som upptar min tid är ju min älskade butik. Mitt skötebarn. Mitt livsverk.

Allt har sin tid och just nu är den tiden bara min alldeles egna...