En välbehövlig paus

Vi bestämmer oss för att ta en paus. Vi gör det när vi har det som lugnast mellan oss för att det är den känslan vi vill spara på. Så jag tar min älskade lilla följeslagare och sätter mig på ett nattåg med honom sovandes vid mina fötter. Tio timmar senare är jag hemma hos familjen i Blekinge igen. Sol, värme, massa egentid med min älskade mor och bara tid att landa i att det just nu är lugnt mellan oss. Vi har bestämt att vi inte ska ha så mycket kontakt för att hitta tillbaka till den där längtan och jag blir så lycklig när jag äntligen känner hur den känslan kommer tillbaka. Att jag saknar honom, att jag har en varm känsla istället för ilska i mitt bröst och att jag verkligen känner att jag snart vill hem igen.

Och när jag nästan en vecka senare få möta honom igen minns jag varför jag en gång blev så förälskad i honom. Den där pirriga känslan av att få återförenas värmer hela min kropp. Att jag äntligen njuter av att få ha honom så där riktigt nära igen. Igen och igen...

Jag vet ingenting om framtiden. Det vet vi aldrig. Jag vet bara att det fortfarande finns en stark kärlek mellan oss som är värd att kämpa för. Och just nu känner jag att jag kan lägga våra bekymmer på vänt en stund och fokusera på det roliga jag har framför mig. Just nu är jag egoistisk och låter det vara det viktigaste för mig. För vår kärlek överlever det om den är äkta och stark.

Om två veckor får jag nyckeln till lokalen...

Tre månader senare,,,

Över tre månader sen jag skrev och när jag läser orden från då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Känner bara någon form av sorgsen ironi. Hur långt ifrån de känslorna jag kände då har jag kommit? Hur annorlunda är det idag? Hur många steg framåt är tagna?

Jag står inför mitt livs dröm. Troligtvis ska de bli något av det bästa jag gjort. Något jag kan känna mig stolt över och en dag kanske kan kalla mitt livsverk. Jag borde ha full fokus, lägga all energi på det och känna en sprudlande glädje varje dag. Och det gör jag. Stundtals. När det är bra mellan oss. När vi är på plats. När vi kan gå framåt med målet i sikte och se slutet på denna krokiga och enormt långa väg vi går på ihop. Men ibland ser jag aldrig slutet. Jag hör löften, jag hör beskrivningar på lösning och jag kan tom ibland se förbättring. Men...

Över tre månader sen jag skrev sist men känner fortfarande samma sak. Av samma anledning. 

Jag vill inte dit igen...

Än en gång sitter jag på ett tåg på väg bort. Måste andas. Men det som ska bli en välbehövlig paus som ska leda till något bra... leder ingenstans. Bara in i en återvändsgränd.

Det ringer i mina öron. Ljudet är högre än normalt. Det darrar innanför mitt bröst. Andningen sitter nästan uppe vid axlarna och tankarna rusar fram och tillbaka i en okontrollerbar ström. Tårar som hela tiden tränger fram och känslan av maktlöshet river i min kropp. Känner igen de här tecknen. Det har varit början på resan neråt förut. Utför. Ner i det där mörka hålet. Där ångesten och sorgen bor. Jag vill inte dit igen. JAG VILL INTE!!!

Mamma säger jag inte behöver ta några beslut nu. Inga alls. Hon säger att jag bara ska försöka vara här i nuet just nu. Men det är så svårt när man är ledsen över det som varit och orolig över det som komma skall. Hur ska man då kunna vara i nuet? Nuet gör bara ont. Nuet håller på att gå sönder. Det känns som att JAG kommer att gå sönder. 

Jag vill somna nu och vakna när allt är bra...

Efterlängtat möte

Det är så mycket som snurrar just nu. Tankar i mitt huvud. Känslor i mitt bröst. Det är så mycket som håller på att hända och jag vågar knappt andas för jag är rädd allt ska fall ihop innan det ens blivit klart. Ett steg i taget framåt mot min dröm som egen butiksägare och snart kanske jag är där. 

Just därför jag inte tagit mig tiden för att sätta ord på det fina möte jag hade för några veckor sen. Som jag längtat. Och som jag faktiskt saknat. Trots att vi bara träffats en gång förut. Men med vissa människor känner man det bara stämmer liksom direkt. Det klickar med en gång. Åtminstone känner JAG det så. 

Denna fina människa. Dena kloka kvinna som så ofta satt ord på precis hur allting är. Hon som jag ibland kan tycka jag ser mig själv i. Så lika men ändå så olika. Och många är gångerna jag önskat avståndet inte var så stort. Så man kunde ses oftare. Få de där stunderna med prat som vi båda så väl behöver. 

Det är många år sen vi sågs men det känns som det var igår. Som att vi tog vid där vi slutade sist. Och jag hör mig själv hur jag pladdrar och pladdrar och får liksom försöka hejda mig själv. Jag vill inte vara den som bara prata utan vill ju lyssna på henne med. Men det är som att öppna en ventil och kanske jag behöver det just då. Kanske hon förstår och låter det vara så för hon vet hur det är att vara precis där jag är. 

Och tiden går så fort när man har trevligt. Tiden räcker liksom aldrig till. Men jag är så otroligt tacksam för jag fick träffa henne igen och önskar det inte dröjer lika länge till. Nästa gång lovar jag att vara på bättre plats. Prata mindre och lyssna mer. 

Tack snälla söta Åsa för att jag fick träffa dig igen. Jag tycker så otroligt mycket om dig och önskar vi kunde träffas oftare än så här. Nästa gång hoppas jag få bjuda dig hem till mig. 

Miljoner kramar till dig!!

Jag brinner...

Sitter på ett tåg...

Bit för bit faller det på plats. Jag brinner av lust och inspiration och vill berätta för hela världen och bolla mina tankar med varenda en som kommer i min väg men vill inte heller säga för mycket innan allt är klart. 

Min affärsplan är genomarbetad och jag har lagt åtskilliga timmar på att få den fullständig och attraktiv för de som sitter med min framtid i sin hand. Den känns bra. Mycket bra. Jag har två otroligt fina och mysiga lokaler på gång som jag redan börjat inreda i min fantasi. Alla leverantörer jag vill jobba med är klara och nu ska de bara få veta om det också. Åker på Formex nästa vecka för att presentera mig själv och försöka få ihop ett framtida samarbete. Jag är så otroligt tacksam över mitt senaste jobb som varit extremt mycket till hjälp med den erfarenhet och de kontakter jag fått. Det ger mig ett försprång än vad många andra hade haft som skulle vilja samma sak. 

Pengar till aktiekapitalet är klart. Ska mycket till om jag inte får starta eget bidrag. Det enda som återstår är ett lån från banken till en uppstart. Jag behöver en budget att presentera ihop med min affärsplan och det ska jag få hjälp med nästa vecka av Nyföretagarcentrum. Sen är det bara att vänta på besked. Och ja... det kan bli nej. Men det kan också bli ja. 

Så... jag är uppspelt, jag brinner inombords av alla idéer och känner mig förhoppningsfull. Ändå sitter jag på ett tåg med blandade känslor...

Dreaming

Det är bitande kallt ute nu. Det svider nästan i kinderna men jag njuter av att det äntligen knastrar härligt under fötterna av snö. Och vi har det lugnt för tillfället. När jag kom hem från Stockholm var maten klar och senare fick jag ett bad upphällt för att mjuka upp min lite förkylningsömma kropp. Jag vet att det inte är över ännu. Det kan blossa upp precis när som helst men jag kan inte se annat än att vi kämpar vidare. Och jag hade aldrig kämpat vidare om det inte var för de bra stunderna. Då vi är inne i det där flowet och allt känns lätt och mjukt. Då jag somnar på hans bröst med en varm känsla inombords och vaknar och är tacksam över att vi kan dricka kaffet ihop.

Tankarna snurra över annat just nu istället. Jag har satt en boll i rullning så nu är det nog bara att köra på. Åtminstone ska jag kolla upp mina möjligheter och jag tänker så här... det finns större stolpskott än mig (eller heter det än jag) som har öppnat butik. Och jag har en sån otroligt klar bild över allt inne i mitt huvud så det borde inte vara en omöjlighet. Jag vet precis vad jag vill sälja, jag vet precis vilka leverantörer och varumärke jag vill ha och jag har redan inrett butiken inne i mitt huvud precis efter hur min drömbutik ska se ut. Jag vet precis hur mina konkurrenter ser ut och vad min styrka skulle vara och jag vet precis hur jag ska marknadsföra mig och hur jag skulle vilja samarbeta med andra. Jag har till o med funderat på lokal och ringt fastighetsbolaget och vi kommer troligtvis träffas nästa vecka. Sen att det behövs pengar får bli nästa sak att ta tag i. Men jag har en bra bankkontakt men om det hjälper i detta syfte vet jag inte ännu. Men jag har väckt en tanke, satt bollen i rullning så nu får vi se vart det bär av.

Och givetvis blir jag kontaktad om ett butikschefsjobb idag. Tyvärr är det i Uppsala och vi var väl överens om att det kanske blir jobbigt att pendla om jag ska vara chef. Då krävs att man ständigt är närvarande. Måste erkänna att det kändes lite snörpligt. Kanske det hade fungerat... jag vet inte. Hon lät väldigt positiv till mig i alla fall och skulle ha mig i åtanke om det dök upp något närmare. Men jag ser det så här... så länge det inte dyker upp något annat... låter jag denna bollen rulla ett tag.

Storstadsfunderingar

Det är så bekant. Alla ljuden. Det där plingandet på tunnelbanan och samma utropsröst som det var då. Vågar knappt räkna men jag hade inte fyllt 25 och kände mig äventyrlig som hade flyttat till Stockholm. Men precis som de andra tre gångerna jag prövat att flytta längre än 20 mil från min hemstad blev det inte långvarigt. Kan inte låta bli att fundera på hur det skulle fungera nu. Jag har min bästa vän i stan och en faster men annars inte mer än vad jag har i Gävle. Men jag går ändå förbi och kikar på den butikslokal i gamla anrika Sturepassagen som de annonserat ut på blocket. Drömma måste man ju som sagt få göra. 

Det känns så där lagom lyxigt att sitta på Sturegallerian och dricka café latte och äta kardemummabulle (det nya livet får vänta till i morgon). Och jag har svårt för att bestämma mig om jag egentligen är en liten lanttjej eller en storstadsbrud?? Jag skulle nog vilja ha lite av båda världarna. 

I vilket fall åker jag hem till Gävle idag. Hem till min trygga boning. Hem till Johan. Hemmet där jag inte varit sen nyårsdagen. Ska bli skönt. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kan bli en lösning. Att vi på nåt sätt kan hitta en handlingsplan på hur vi ska gå vidare. 

Jag vet... men hoppet är ju det sista som överge människan. 

Gott nytt jävla år!!!

Årets första dag och allt ska kännas så där nytt, fräscht och krispigt. Allt ska bli så mycket bättre och löften om förändring ska infrias. Kanske det är först på måndag man tar tag i allt det där. Vad vet jag. Jag har inga löften. Inget känns nytt och fräscht och knappast krispigt. Jag står fortfarande kvar på samma ställe med samma frågor och samma vemodiga känsla. 

Jag hade en bra nyårsafton. Jag är också glad att jag inte är en av de som vaknade bakfull idag. Men första dagen på nya året blev ändå inte som den borde. Att packa en väska i ren frustration och ta mig till en väns övergivna lägenhet var inte direkt det jag hade i tankarna i natt vid tolvslaget. Men jag hade nog inte direkt några andra tankar heller. Det är bara så här det är. Det är så här det bara fortsätter att vara i det oändliga. Och som jag skrev till honom i kväll.... det fräter sönder oss båda. 

Det stora vemodet väller över mig i den ensamma soffan i den halvtomma lägenheten. Jag befinner mig på ett ställe i mitt liv där jag varken vet ut eller in. Jag känner mig så full av känslor samtidigt som jag är alldeles tom. Mitt liv känns så meningslöst och innehållslöst. Jag har liksom inget syfte alls. Utan jobb eller något att fylla dagarna med. Bara funderingar på vad jag vill och vad som ska hända. Och så han och jag som aldrig riktigt kommer varken fram eller bak. Bra ibland. Jobbigt ibland. Bra, dåligt, bra, dåligt. Jag kan inte anklaga honom. Inte anklaga mig. Det är bara VI. 

Och så mina livsfunderingar. Jag bor 70 mil från min familj. Från mina föräldrar som inte blir yngre. Från mina syskon som jag älskar men inte kan dela händelser, glädje som sorg med. Jag är säkert inte ensam om att bo långt från sin familj men det börjar göra mig ledsen. Och fundersam. 

Jag har inga barn. Jag bor i en stad där jag har vänner men inga livskamrater. Kommer jag sluta ensam och övergiven i en lägenhet med hemtjänsten som enda besök. Alltså jag är 43 år och jag borde inte ha såna här funderingar MEN JAG HAR DET!!! Och hur ofta kommer jag kunna besöka mina föräldrar sen när det är dags för de? De är inte ensamma. De har andra barn. Livspartner. Inte behöver jag oroa mig. MEN JAG GÖR DET!! Jag vill hinna vara med de NU!!! 

Nej jag vill inte flytta hem. Där finns ingenting jag saknar förutom min familj. Och jag borde inte känna mig ensam MEN JAG GÖR DET!!!

Jag borde inte ha de här funderingarna. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Jag drömmer. Jag drömmer om att ha en lycklig relation. En familj. En egen familj men det kommer jag aldrig att få och jag är rädd jag kommer ångra det en dag. Men en lycklig och givande relation skulle nog kompensera alla egna barn för jag är inte en av de som tror att meningen med livet måste vara egna barn. Och jag drömmer om att ha något att syssla med som fyller mig med glädje. Jag drömmer om min egna butik. Jag vet precis hur den ska se ut. Jag vet precis hur jag vill ha det. Och jag vet egentligen inte riktigt vad jag är rädd för. 

Jag förväntar mig ingenting av 2016. Det får gå hur fan det vill. Jag ger inga löften. Jag hoppas inte på någonting. Jag vill spy på alla 2016-ska-bli-så-jävla-bra-citat. Jag är glad om morgondagen blir ok och jag kommer ett steg närmare en lösning på alla mina grubblerier. Knappast något som sker över en natt. 

Förlåt för detta enormt peppande och glädjefyllda inlägg så här på årets första dag. Men va fan... det är väl bra att vara lite på botten ibland. Då finns det ju bara en väg. Uppåt....